Efter en period med kraftigt subventionerat byggande i slutet av 80-talet och början av 90-talet körde svensk ekonomi in i väggen. Sverige i allmänhet, och byggbranschen i synnerhet tvingades anpassa sig till en ny kostym, med konsolideringar och hög arbetslöshet som följd.
Det dröjde tio år innan bostadsbyggandet försiktigt började öka igen och branschen slog direkt i kapacitetstaket. Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia vid Chalmers och Handelshöskolan i Göteborg, har skrivit en intressant sammanfattning om den svenska bostadsinfarkten.
Erfarenheterna i början av 90-talet sa att subventionerat bostadsbyggandet var en dålig idé. En fullt begriplig slutsats då man satt med ett bostadsöverskott och en överdimensionerad byggbransch. Resultatet blev att pendeln svängde och marknadskrafterna tog över.
Bostadsbyggandet har visserligen ökat sedan 2012 men detta efter en lång period med alldeles för låg aktivitet, något som bidragit till att pressa upp bostadspriserna till dagens rekordnivåer. Antalet hyresbostäder har minskat i storstäderna och trösklarna in på bostadsmarknaden har sannolikt aldrig varit högre. Bostadsbristen kan numera mätas i lägre ekonomisk tillväxt samtidigt som en rekordhög hushållsbelåning hotar den finansiella stabiliteten.
Enligt Boverket behöver vi bygga 700 000 bostäder till 2025. Behovet är sannoligt ännu högre men det beror på vilka bostadspreferenser vi får.
Om vi antar för sakens skull att vi lyckas bygga bort bostadsbristen på 10 år, vilket i praktiken innebär att vi sjösätter ännu ett miljonprogram, var står vi då när vi närmar oss 2030? Är vi tillbaka på ruta ett igen? Kan en ny period med neddragningar och hög arbetslöshet i byggbranschen lägga grunden för att våra barn och barnbarn vaknar upp med akut bostadsbrist igen runt 2040 eller 2045? Finns det anledning att ha lite is i magen, lära av tidigare misstag och goda erfarenheter? Är det överhuvudtaget möjligt att agera så långsiktigt?
Det finns några viktiga grundfrågor att reda ut innan vi rusar vidare.
Bostadsförsörjningen har i Sverige blivit ett ideologiskt skyttegravskrig olikt något annat land. Den sittande regeringen måste acceptera en översyn av förutsättningarna för hyresrättsbyggnade samtidigt som Alliansen behöver inse att marknaden inte kan lösa bostadsförsörjningen på egen hand, (något som i stort sett alla andra länder insett sedan länge).
Jag efterfrågar en avideologiserad debatt som vilar på beprövad erfarenhet och överenskomna grundvärderingar. Om inte kartan stämmer med verklighen, dvs. om makroekonomiska teorier om åtgärd och effekt inte överensstämmer med empirisk erfarenhet, är det då kartan som gäller?
Alla marknader har sina förutsättningar men vi kan ändå dra stor nytta av erfarenheter från vår omvärld. Vi är knappast ensamma i den här båten och jag vågar påstå att de flesta har lyckats bättre med bostadsförsörjningen än Sverige.
Om inte kartan stämmer med verkligheten, är det då kartan som gäller?
Bostadsbristen får vi leva länge med. Det kanske inte spelar så stor roll om vi gör det i ytterligare 10 eller 15 till 16 år. Vi kommer att ha några konjunkturcykler och sannolikt ännu en finanskris bakom oss innan dess.
Det viktigaste är att branschen kan börja agera utifrån långsiktigt stabila förutsättningar utan att behöva invänta valresultat innan spaden sätts i backen. Osäkerheter och stora svängningar i byggaktiviteten gör det även svårare för branschen att attrahera arbetskraft som kan tänka sig att dedikera sitt yrkesliv till byggsektorn. Det är viktigt att vi gör rätt denna gång, annars kommer nog historien att straffa dagens beslutsfattare hårt, igen.