Valresultatet blev ett dött lopp och förutsättningarna för den kommande regeringen lär inte skilja sig mycket från den parlamentariska situation vi levt med den senaste mandatperioden. Vid valet 2014 stod bostadsbyggandet högt på agendan, vilket inte var fallet denna gång. Frågan är om nedprioriteringen av bostadsfrågan utgör ett hinder eller en öppnad möjlighet i det så viktiga arbetet att finna en bred blocköverskridande överenskommelse i bostadsförsörjningsfrågan.
En närmare granskning av partiernas positioner i frågan visar inga större förändringar sedan förhandlingarna senast bröt ihop. Grovt uttryckt kan man säga att den rödgröna sidan talar om fler hyresrätter, utökade resurser till allmännyttan och minskad bostadssegregation medan alliansen fokuserar på rörlighet, höjda bostadsbidrag och en stegvis anpassning mot marknadshyror. Snabbare och enklare byggregler och bygglovsrutiner tillsammans med hårdare konkurrens där mindre aktörer kan ta en större del av kakan är båda sidor överens om.
Det som gör en blocköverskridande överenskommelse komplicerad är att båda sidor fortfarande ser ut att hålla hårt på de grundprinciper som tidigare hindrade en överenskommelse. För att nå resultat måste båda sidor anamma en kompromissvilja, vilket alltid är svårare om frågan är ideologiskt kontaminerad.
En ytterligare komplicerande faktor är att SKL, i ett slutbetänkande som lämnats till utredningen för kommunal planering för bostäder, säger nej till utredningens förslag om en ny bostadsförsörjningslag. Man menar att kommunerna även fortsättningsvis bör ha ansvaret för bostadsförsörjningen. Många representanter från både industri och akademi har länge påpekat att det upplägget utgjort ett hinder för att sprida och stabilisera bostadsproduktionen på en långsiktigt hållbar nivå.
Så vad talar för en framgångsrik förhandling den kommande mandatperioden?
Grundförutsättningarna har inte förändrats mer än marginellt vilket knappast ger anledning till optimism men bostadsmarknaden har förändrats. I dag finns en insikt att hushållens kreditexpansion inte kan fortsätta att utgöra motorn i bostadsförsörjningen samtidigt som intresset att bygga hyresrätter ökat på bred front. Att bostadspolitiken fallit i prioritet kan kanske även göra de ideologiska skyttegravarna grundare vilket gör det lättare att mötas. Jag är rädd för att detta ändå är mest önsketänkande. Det mesta pekar på att vi får förbereda oss på en ny mandatperiod utan större förändringar.
Nyhetsbrev