I mars publicerade SCB 2015 års statistik över antalet hushåll i Sverige. Ett hushåll utgörs av samtliga personer som är folkbokförda på samma fastighet eller lägenhet, ett så kallat bostadshushåll.
Cirka tre procent av befolkningen, eller ca 260 000 personer, är inte folkbokförda på en fastighet eller lägenhet och ingår således inte i hushållsstatistiken. Det betyder att en viss undertäckning av hushållen föreligger. Förra årets kraftiga invandring är även den till stor del exkluderad då endast folkbokförd befolkning ingår i statistiken. I dagsläget är 170 000 personer inskrivna hos migrationsverket och väntar på beslut om uppehållstillstånd.
Varför är detta intressant? Jo, för att en jämförelse av hushållsstatistiken med statistiken över antalet bostäder visar en avsevärd skillnad. Det gör att det är lätt att dra fel slutsatser när man studerar till exempel boendetäthet.
Vid den senaste folk- och bostadsräkningen 1990 bodde det i snitt 2,01 personer per bostad. Det är en siffra som får ses som tämligen tillförlitlig eftersom det var en totalundersökning med litet bortfall.
2015 var boendetätheten 2,09 personer per bostad sett till hela befolkningen dividerat med antalet bostäder (drygt 4,7 miljoner bostäder). En betydande andel av dessa bostäder är dock inte permanent bebodda eller finns inte. Antalet hushåll är nämligen drygt 4,3 miljoner, dvs. 400 000 färre än antalet bostäder.
Som tidigare nämnts kan uppgifterna om antal hushåll vara något i underkant. Men även om vi antar att de tidigare nämnda tre procenten (260 000 personer) samt de 170 000 personer som söker uppehållstillstånd sitter i några av de resterande 400 000 bostäderna innebär det att de bebor maximalt 200 000 bostäder. Så minst 200 000 bostäder, men mer troligt drygt 300 000 bostäder, står således obebodda, har rivits men inte rapporterats in eller används som sommarstugor.
Det är därför missvisande att dessa ingår i bostadsstatistiken, som bör beskriva permanentbostäder.
Att beräkna boendetäthet med hjälp av hushållsstatistik ger ett riktigare mått på hur det faktiskt ser ut. Enligt hushållsstatistiken ligger boendetätheten kring 2,21 personer per hushåll sett till hela befolkningen dividerat med antalet hushåll.
Detta är troligen i underkant då de nyanlända (icke folkbokförda) som ordnar med boende själva ofta flyttar in hos bekanta i storstädernas förorter. Därmed ökar boendetätheten ytterligare. Detta antagande stöds av att andelen större hushållskonstellationer (+6 personer) ökat.
1990 var det genomsnittliga antalet personer per hushåll 2,15. En ökning av boendetätheten från 2,15 till 2,21 under en 25 årsperiod då hushållens ekonomiska ställning kraftigt förbättrats (i genomsnitt) får ses som anmärkningsvärd.
Antalet personer per hushåll är absolut högst i Stockholms och i Hallands län. I Stockholm är orsaken att man tränger ihop sig på allt mindre yta medan det i Halland handlar om bostadsbeståndets sammansättning: 60 % av bostäderna är småhus, en nivå som bara matchas av Gotland.
Något som däremot förvånar är att matchningen, eller snarare missmatchningen, mellan antalet hushåll och antalet bostäder är ganska jämnt sett över hela Sverige.
Norrlandslänen har något fler obebodda bostäder än de södra länen men skillnaden är relativt liten. Minst andel obebodda bostäder har Hallands län. I Stockholms län fanns 90 000 fler bostäder än hushåll 2015 vilket får ses som ganska anmärkningsvärt med tanke på bostadsbristen.
Sammantaget får ovanstående skillnader mig att tro att statistiken över antalet bostäder är av bristande kvalitet och skulle behöva ses över. Idag visar den inte hur många bostäder som faktiskt är bebodda, vilket är vad bostadsstatistiken bör beskriva. Vid studier av hur många bostäder som faktiskt används permanent är det därför mer relevant att titta på hushållsstatistiken.
Nyhetsbrev